Wera och Göran gifte sig 23 dec1939
Dagen före julafton alltså. Det var meningen att bröllopet skulle ha varit tidigare på året, men krigsmakten ville inte så.
När Göran fick sin sjökaptensexamen i slutet av april 1939, blev han omedelbart inkallad till flottan och stationerades på Utklippan och på olika krigsfartyg.
Sverige mobiliserade, och flottan först. Han konstituerades till officer i flottan, trots att han inte hade gjort värnplikten där, utan i flyget. Han var inte heller reservofficer, så han hade inte alls tänkt sig någon militär bana. Men han kom att ligga i “kommissen” i hela sju år.
När kriget började på allvar i september 1939 blev det ännu svårare att få permission. Göran fick i alla fall ledigt ett par dagar alldeles före jul, för att gifta sig.
Brudparet vigdes av pastor Kärrby i Annedals församling i Göteborg. Sedan bar det av till fotografen och hem till Weras lägenhet på Pontus Wiknersgatan i Johanneberg.
Det var bara en liten skara av de närmaste vännerna som var bröllopsvittnen och med på festen.
Här ser vi, från vänster:
- Stellan Johansson, Görans barndomsvän från Näset
- Göran,
- Inga, Görans syster, som var en av Weras bästa vänninor,
- Wera,
- Inger Johansson, Stellans fru (också mångårig vän till Wera),
- och längst till höger, någon dam som jag inte känner igen.
Inger och Stellan blev så småningom gudmor och gudfar till mig. Speciellt gudmor Inger hade jag god kontakt med under många, många år framöver. Och Stellan fick jag min första jazzskiva av.
I mitten på bilden ser man ett vinglas, som hade en särskild historia.
Så blev glasen liggande i väskan i över 20 år.
Då fick Göran höra talas om en firma i Stockholm, som ansåg sig kunna laga glas. Han lämnade in glasen och betalade en ansenlig summa för lagningen. De flesta glasen kom tillbaks lagade, men med varierande längd, beroende på att snitten hade måst slipas om, innan de kunde smältas ihop.
Tydligen var inte hopsmältningen så enkel heller, för flera av glasen gick av på nytt efter några år.
Vi har fortfarande glasen kvar hemma.
Detta är alltså historien om varför vi har ett antal gröna glas av olika längd i vitrinskåpet, av vilka somliga är trasiga.
Glasen, som bröllopsvittnena dricker ur, hade Göran och Wera fått som bröllopsgåva av Görans far, farfar Wille.
Denne hade i sin tur fått dem som speciell tackgåva när han ordnade upp den komplicerade bodelningen och arvet efter Fürstenbergs. Fürstenbergs var en känd mecenatfamilj i Göteborg, som lämnade stora konstskatter efter sig. De flesta av dessa verk finns på olika museer nu.
Det är klart att det skulle skålas i champagne med de fina glasen på bröllopsfesten..
När festen var slut var det tydligen bråttom. Glasen virades in i tidningspapper och lades i en liten väska. På vägen till den väntande taxin satte Göran ner väskan med en duns på marken, och det sa klirr. De flesta av glasen gick av i raka fina snitt mitt på skaftet till foten.
Det var förstås oehört tråkigt, men inget att göra åt. Det fanns värre saker att oroa sig över i dessa tider.
Någon bröllopsresa för brudparet blev det inte. Göran kallades tillbaka till fartyget redan på juldagen, och Wera fick fira nyår ensam. Det var tuffa tider för de nygifta - på var sitt håll.
